emma wennerström

Varför är allt annat än sverige just vackrare?
Jag sitter nu i Belfort i östra Frankrike, gränsen till Schweitz.
Hus från tidigt 1900tal, alt. slutet av 1800-talet, med franska balkonger. Visserligen är det begreppet ganska onödigt då alla balkonger här är franska. Men de är krumeluraktiga och fina. Fönsterluckor och rullader.
Det är fint.
Idag ska jag få se slott, how do i spell that?
A W E S O M E!

Har väl kommit till insikt nu vad jag har gett mig in på.
And i don't like it, i don't like it at all.

Känslomässigt efterbliven? Jag tror det.
Och jag tackar ytterst mycket den person som har gjort att det blivit så.
Tack!

Oh this town
kills you when you're young.

Jag insåg något idag, eller imorse för att vara exakt. Optimism är något riktigt farligt.
Bussresor gör mig alltid full med insikter och tankar som inte kommer fram annars. Men som sagt optimism, farligt. När vi är optimistiska krossas våra drömmar och förhoppningar lite mer. Lite hårdare. Resultatet av hur vi mår, blir lite värre. Eller ganska mycket värre, beroende på vad man då jämför med.

Jag är nog cynisk.
Om man jämför med… då.

Då i som 3 tillfällen då allt har krossats. Eller nej, inte jag, men min självkänsla, i vilket fall.
Januari 2008. Maj 2008. Oktober 2009.
Ni män, ni gör det aldrig lätt. Ska gudarna veta.
När jag ser tillbaka känns det som jag aldrig i helvete kommer att låta mig bli så dum och naiv.

Jag vet att jag kommer att göra det igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Just nu känns det dock bättre att sitta på mina höga hästar och leka fröken svår och säga:

Aldrig Aldrig Aldrig igen ska jag låta mig förloras. Aldrig mer ska jag låta en man lämnas kvar i hjärter-dams-sista-sång-träsket.

Men jag vet att det är alltid när jag säger aldrig. Och jag vet att de flesta männen fastnar i taggiga snårbuskar i hjärter-dams-sista-sång-träsket. Och jag vet att när jag säger att optimism är farligt är jag också mycket medveten om att det behövs så väl för att leva.

 

Men man måste dö för att kunna leva.
Åtminstone lite.