SMILE LIKE YOU MEAN IT
Igår insåg jag att det inte var min dag. Nej, det ska gudarna veta att det inte var. Det har nog inte någon dag varit den här veckan känner jag. Week of hell, yes sir. Oh yes sir.
Men som sagt gårdagen, den tog priset lite.
Det var ju ett äckelbombmansmiffo som härjade på malmen igår. Och ja, jag tycker om det smeknamnet, för det är han som förstörde min dag. Jag har jobbat två kvällar den här veckan. Jag kommer då hem halv 11 vanligtvis (förutom en gång då jag kom hem vid 11 för att cphissen inte fungerade. En rullstolsbunden skulle med bussen, alltså passar cphiss i dubbel bemärkelse. If you know what i mean).
Igår slutade jag halv 4 och var väldigt lycklig över det. Det var något att se fram till. Vilket jag gjorde, hela jävla dagen. Men sen kom timmen of doom.
Timmen då företagssidan ville ha hjälp med ärende som inte hade ett slut kändes det som. Timmen of doom då min kontaktperson på proffice ville prata känslor (då jag helt var uppe i varv av allt jag var tvungen att göra på min admin tid). Timmen of doom då mitt sista samtal drog ut på tiden så jag missade min buss till centralen, så jag hade hunnit med mitt tåg vid 15.54.
Men då tänkte jag, efter upplysningen från barometern att äckelbombmansmiffot hade blivit gripen och att han inte hade någon bomb, faktiskt kunde gå förbi valen och på så sätt hinna med mitt tåg. Men icke. ICKE! Då är det självklart avspärrat åt alla jävla håll så att jag får gå en omväg. Inte vilket omväg som helst, utan en omväg vid stagg och vattentornet.
Optimist som jag var tänkte jag för mig själv: Ja! Det går en buss vid 16.30, den kan jag ta! Tror ni det blev så? Nej självklart inte. Det var ju inte min dag som sagt. När jag nästan är vid stationen ser jag 131an köra förbi. Jag trodde seriöst att jag skulle bryta ihop totalt.
Mitt nya citat för all världens jävlighet är ”det är som att möta 131an efter ett bombhot”. Jag fick glatt finna mig i att jag var tvungen att åka med tåget vid fem. Dock utvecklades kvällen till något bra. Jag fick wok av Joel mot att jag bar kassarna från coop. Ganska sweet deal. Kvällen spenderades sen i övertrötthet, som vanligt som de flesta skulle säga som känner mig. Det är ju ganska underhållande, i sig, som man säger. Eller jag gör, uppenbarligen.
Och nu, nu, nu, nu är det äntligen fredag. Efter jobbet ska jag bege mig hemåt med en brun sak. Fröken Braun. Efva Braun. Även kallas Rebecca Lundberg-Ramsell. Eller kanske bara Becca? Skitsamma, vi ska ta en weekend i Markustorp. Jag ska göda henne med guacamole, som jag aldrig gjort förr. Hon ska äta det, och hon ska gilla det. Vilket jag vet att hon gör. BURN!
