Söndermarken
Och det var just idag jag kände mig som mig själv igen.
För en gångs skull ville jag inte krypa ur mitt skinn och springa så fort jag kunde utan att kolla bakåt.
Jag vill vara där, och jag vill vara här. Jag har hittat hem i mig själv igen.
Varje vinter övertalar jag mig själv att den stora depressionen inte påverkar mig.
- Att vara uppe i tankar utan grund och mening är min stora depression.
Det har varit väldigt mycket sånt i vinter. Stora frågor som jag inte vill besvara, som är något av det största men som jag ändå inte vill kännas vid. Det blev ingenting.
Och även om ingen vill erkänna det, så spred jag nog lite av det där ingentinget. Mentaliteten.
Varje dag har varit tandläkarväder.
Även om munnen inte pratar samma språk som huvudet. Hjärtat.
Jag vill nog hellre springa till, än ifrån. Nu.
Hjärta. Huvud. Mun. Kropp.
Vi förstår varandra. Äntligen.
För en gångs skull ville jag inte krypa ur mitt skinn och springa så fort jag kunde utan att kolla bakåt.
Jag vill vara där, och jag vill vara här. Jag har hittat hem i mig själv igen.
Varje vinter övertalar jag mig själv att den stora depressionen inte påverkar mig.
- Att vara uppe i tankar utan grund och mening är min stora depression.
Det har varit väldigt mycket sånt i vinter. Stora frågor som jag inte vill besvara, som är något av det största men som jag ändå inte vill kännas vid. Det blev ingenting.
Och även om ingen vill erkänna det, så spred jag nog lite av det där ingentinget. Mentaliteten.
Varje dag har varit tandläkarväder.
Även om munnen inte pratar samma språk som huvudet. Hjärtat.
Jag vill nog hellre springa till, än ifrån. Nu.
Hjärta. Huvud. Mun. Kropp.
Vi förstår varandra. Äntligen.
Söndag
Och nu är det söndag igen.
Jag tror tiden tickar på snabbare ju äldre jag blir. På riktigt.
När jag är 80 år kommer jag inte ens märka när morgonen gryr.
Kan ju också förmodligen bero på att jag är så disträ som jag är.
Vill bara berätta att jag har haft en ganska fin kväll ikväll.
Handboll, Hipp Hipp, Solsidan och Lejonkungen, kombinerat med sorbet, popcorn, fredde och joel.
Ganska bra avslut på den här veckan. Jag är nöjd.
Jag tror tiden tickar på snabbare ju äldre jag blir. På riktigt.
När jag är 80 år kommer jag inte ens märka när morgonen gryr.
Kan ju också förmodligen bero på att jag är så disträ som jag är.
Vill bara berätta att jag har haft en ganska fin kväll ikväll.
Handboll, Hipp Hipp, Solsidan och Lejonkungen, kombinerat med sorbet, popcorn, fredde och joel.
Ganska bra avslut på den här veckan. Jag är nöjd.
Humor, som i ha-ha.
Det där vidriga vintertäcket, igen, kan gärna få krypa in i sig själv nu. Nunununu. Och försvinna helt, 100 %.
Plusgrader innebär mjuk snö på sina håll. Tex på Norra Vägen vid kalmar trafikskola. Min fot la på tre månader till på de sex månader som fabror doktor sa att det skulle ta att läka (eventuellt).
Det var dagens humor det.
Plusgrader innebär mjuk snö på sina håll. Tex på Norra Vägen vid kalmar trafikskola. Min fot la på tre månader till på de sex månader som fabror doktor sa att det skulle ta att läka (eventuellt).
Det var dagens humor det.
Psalm i Januari
När snön försöker krypa in i sig själv och försvinna genom att dra bort det där vidriga vintertäcket som får min fot att värka. Då. Känner jag asfalten under sulan till mina svarta kängor som om det vore ett halvår sen vi sågs.
Med ljuset och bar mark skulle jag kunna gå några mil, sånadär promenader som jag gjorde en gång i tiden, då jag inte visste bättre än att hoppa från sten till sten. Det är inte stentider än, men trottoargång.
Jag önskar bara att det fanns något hav att gå till, (förutom det vackra linnéahavet) där jag skulle stå och famla efter kameran utan att ha viljan. Skyldigheten skulle krypa längs ryggraden om jag stod inför något så gigantiskt. Hur många gånger jag än sett det där förbenade havet kan jag inte sluta fascineras av hur lugnande det är.
Så nu innan våren börjar rusa iväg med oss så ska jag ta mig till havet och känna de kalla vindarna dra i mitt hår. Vakna ur min vinterdvala.
Med ljuset och bar mark skulle jag kunna gå några mil, sånadär promenader som jag gjorde en gång i tiden, då jag inte visste bättre än att hoppa från sten till sten. Det är inte stentider än, men trottoargång.
Jag önskar bara att det fanns något hav att gå till, (förutom det vackra linnéahavet) där jag skulle stå och famla efter kameran utan att ha viljan. Skyldigheten skulle krypa längs ryggraden om jag stod inför något så gigantiskt. Hur många gånger jag än sett det där förbenade havet kan jag inte sluta fascineras av hur lugnande det är.
Så nu innan våren börjar rusa iväg med oss så ska jag ta mig till havet och känna de kalla vindarna dra i mitt hår. Vakna ur min vinterdvala.
Här lever drömmen om "det största",
som en bubblande vulkan.
Jag går och säger till mig själv:
Snart är det vår. Då faller regnet, inte jag.
