I'm okay with being unimpressive. I sleep better.

Jag är i en såndär period där jag drömmer mardrömmar igen.
Konstant, varje natt. Jag väntar på den dagen då allt slutar. För det brukar nämligen det, utan anledning slutar mardrömmandet. Den som väntar på något gott så att säga. Kanske. Eller jo, sa det ju nu. Anyhow är det sjukt störande. Anledningen till att jag tycker det är att jag inte kan kontrollera mig själv, bestämma hur jag ska drömma. För jag vet att vad man gör och hur man mår när man är vaken utspelar sig när man sover, i de drömmar man faktiskt kan komma ihåg. Då funkar det inte att trycka undan, förneka och allt det där.
Det stör mig.
Det som är värre än mardrömmar är drömmar som känns verkliga. Känslan av den sjukaste besvikelsen när man vaknar är värre än alla kallsvettningar. Visserligen varar det här för mig kanske bara en stund, oftast, efter jag vaknat. Jag har haft det en del på sistone också, i kombination med mardrömmar. Whoopie-fucking-doo.

Det kan vara så att jag mår sämre än vanligt. Det kan vara så. 
Men det spelar ingen roll, för jag förnekar det ändå. Det är lite av en dum grej att göra. För när det väl kommer till kritan kan jag inte förklara varför jag känner som jag känner eller varför. Ibland vet jag, men är för rädd för att erkänna det för mig själv. Således är det också jävligt svårt att erkänna det för någon annan. Vilket jag borde göra med nästan allt som pågår i mitt huvud så jag faktiskt kan sätta finger på känslor och sånt där gay. Nej inte gay kanske, men det var det bästa ordet jag kunde komma på. Just nu.

Ja det här blev ju väldigt mycket ordbajsande om ingenting.
Jag tror jag påverkas av att klockan är... sent. Garden State rullar på teven.
Tankarna sätts lätt igång. Ska nog ta och släcka dess nu, for now.
Godnatt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0