Neverending Story
Jag försökte skriva något bra förut. Det har inte ringt någonting här på Telia idag. Självklart har det ringt, men i förhållande till hur det ”brukar” vara så har det inte det. Jag har haft tid till yatzy, alldeles för mycket yatzy. Jag är besatt av det jävla spelet. Och att skriva. Ja, jag hade tid men inget bra ville komma ut från mina fingerspetsar. Jag brukar vara expert på det där, oftast, att vricka mina ord i konstiga och djupa fraser utan större mening för andra som läser det, men ganska stor mening för mig. Det var värre när jag var yngre, då var det nästan skrikande protester och förklaringar gällande kärlek och livet i närmare poetisk form än fakta. Man vill väl kanske inte skriva det i faktaform. Man vill vara svår. Jag vill vara svår, antar jag. Vet inte riktigt vad jag har mig själv ännu. Trodde faktiskt ärligt talat när jag satt och skrev dom där protesterna att jag till slut skulle hitta mig själv. Men det känns fortfarande som jag är 17 år och att jag letar. Jag letar febrilt efter något tryggt. Något som jag vet att jag vill. Eller som jag är. Vad är jag? Djupa funderingar tjugo minuter kvar på jobbet.
Can you hear me?
Just nu förbannar jag kopparna över micron som det var deras fel att kaffe aldrig runnit i dem. Öländskt kaffe kanske, men inget som har skett i denna lägenheten. Den ensamma sjömannens födelsedag och tomma funderingar om storslagna planer som inte ens gäller mig. Svidande ögon och blinkande brandlarm.
Och med detta säger jag godnatt.
