awake my soul

Livet snurrar så fort. Varje dag är en liten blixt i minnet. Suddigt. Obetydligt.
Jag funderar över hur svårt allt det här är, att leva.
Jag jämför med tjugohundratio, jag var nog lika vilsen då som jag är nu.
Det började åtminstone som spännande okunnighet vid den perioden av livet.
Spänning är det sista jag känner just nu.
Jag är vilsen och det är kallt.

Känslan av att inte kunna skrika samtidigt som man vill smyga sig fram genom livet.
Där står jag nu. Skriker så tyst jag kan.

Jag önskar att jag kunde få ordning på mitt liv. Önskar.
Dyrt och heligt. Utan rutiner tynar jag bort

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0