Och allt jag fördömt och förnekat är springande dar.
Och hela mitt medvetande drogs till oss. Mina bara ben som var slutet på min stickade tröja med blommor på.
Om det ens fanns en början. Nej, inte för oss.
Jag tittade upp på dig under paraplyet, som jag har alltid har gjort.
Du var aldrig min. Jag var aldrig din.
Du kysste mig. Du böjde dig ner och kysste mig. Det var inte första gången, verkligen inte första, men jag blev förvånad. Överraskad. Det slutade med det vi visste skulle hända. Det som jag inte visste första gången, den gången då dom fjäderlätta pussarna träffade min kind klockan åtta på morgonen. Men denna gången var jag väl medveten om det. Vi. Men det var aldrig vi. Det var du och jag klockan två en torsdagnatt.
Om det ens fanns en början. Nej, inte för oss.
Jag tittade upp på dig under paraplyet, som jag har alltid har gjort.
Du var aldrig min. Jag var aldrig din.
Men ändå stod vi där igen och rökte våra cigaretter i novemberregnet. Igen.
Även fast det var första gången jag kände höstkylan tillsammans med dig. Insåg då att jag inte vill dela den med dig. Den fick mig smutsig. Grå. Även ifall den första snön kom den morgonen och jag gick längs radhus i någon slags förort med mina svarta kängor. Kängor, och svarta strumbyxor med vita prickar på som hade maskor i sig. Jag kom ihåg att jag tänkte på dom där maskorna när du påpekade det i soffan. När jag låg med huvudet i ditt knä med mina rosa hellokitty strumpor på mig. Hur mycket jag störde mig på att dom skulle komma dit och förstöra mitt lugn just den kvällen. Jag hade planerat, även om jag inte ville.
Även fast det var första gången jag kände höstkylan tillsammans med dig. Insåg då att jag inte vill dela den med dig. Den fick mig smutsig. Grå. Även ifall den första snön kom den morgonen och jag gick längs radhus i någon slags förort med mina svarta kängor. Kängor, och svarta strumbyxor med vita prickar på som hade maskor i sig. Jag kom ihåg att jag tänkte på dom där maskorna när du påpekade det i soffan. När jag låg med huvudet i ditt knä med mina rosa hellokitty strumpor på mig. Hur mycket jag störde mig på att dom skulle komma dit och förstöra mitt lugn just den kvällen. Jag hade planerat, även om jag inte ville.
Du kysste mig. Du böjde dig ner och kysste mig. Det var inte första gången, verkligen inte första, men jag blev förvånad. Överraskad. Det slutade med det vi visste skulle hända. Det som jag inte visste första gången, den gången då dom fjäderlätta pussarna träffade min kind klockan åtta på morgonen. Men denna gången var jag väl medveten om det. Vi. Men det var aldrig vi. Det var du och jag klockan två en torsdagnatt.
Kommentarer
Trackback
