English Summer Rain

Jordgubbspeeling, mango bodybutter och jordgubbste.
Åh jag vill verkligen ha sommar nu så att jag kan gömma mig i vallmofält på öland igen.
Varma sommarkvällar med vin och hederligt gammalt tjejsnack.
Helvete vad skönt det kommer bli.

Kärlekens tunga

Ja, jag lever.
Jag lyssnar på kärlekens tunga och svajjar runt på ostadiga ben.
Tankarna är försvunna i vårvindarna och huvudet är nere i marken.
Det är snart april och jag viskar tyst: ta mig härifrån.


jag får liksom ingen ordning

Jaha, nähä.
Jag är trött på att skriva om det här känner jag, det är så förbannat... sagt.
Ja det är sagt, och sagt på nytt. Och åter igen.
Blivit sagt och utskrikt. Viskat.
Men nu kan jag inte det riktigt längre, för jag kan inte sätta fingret vad det är som stör.
Det där som stör mitt humör.
Jag önskar att jag skulle kunna kalla klumpen för tvivel som Lasse gör, men det kan jag inte.
Det gör ont att veta
Men lika ont att undra


Äh jag vet inte.
Klockan är snart 3.
Och jag vet inte någonting längre.

Vår busschaufför är en man med glatt humör

Idag hände något roligt, som jag har levt på hela kvällen mentalt.
Det var en vanlig dag på jobbet och jag satte mig som vanligt på bussen till stationen runt 14.35.
Idag var det den där snygga busschauffören som körde, han med brunt hår och fina smilgropar. Han gör mig alltid ganska glad, för han är på ett sätt som ingen annan busschaufför i kalmar är. Under bussresan var jag tvungen att hålla i mig, för han kör ganska snabbt den där busschauffören, samtidigt som jag pratade med Becca i mobilen. Jag var ganska insatt i samtalet då vi pratade om vilka festivaler vi vill gå på; vilka artister som lockar mest, vilka alternativa konserter som vi kan gå på istället och hur vi jobbar gällande dessa festivalveckor/dagar.
Men när bussen är runt baronen vaknar jag ur min dvala, jag hör någon som pratar på ett sätt som liknar kinesiska. Det närmaste jag kan likna det med är när Becca och jag får ett av våra trötta ryck och låter just såhär. Jag kollade upp och såg att dörrarna var öppna fram, så det måste ha varit någon som gick av som har gjort dessa läten. Sa något om "jadu, kalmars invånare" när Becca undrade vad jag fnissade åt. Bussen åker vidare den korta sträckan som är till stationen efter baronen. Då hör jag det igen. Kollar reflexmässigt upp på chaufförens backspegel, och där ser jag honom skratta, med ögonen på mig och fortsätter göra dessa läten. Han gjorde min dag.

RSS 2.0