emma wennerström

Det blir inget tungt huvud som attackerar kudden lagom till vår lilla stad börjar vakna, eller ja, cementarn som för ett jävla liv.

Jag ska alldeles strax fridfullt tvätta ansiktet, borsta tänderna byta om till mitt fula rosarandiga nattlinne med Mimmi på. Sedan ska jag lägga mig under täcket och tvinga mig till sömns. Om jag nu inte somnar inom de närmsta timmarna så spelar det inte så stor roll. För min kropp ska få en käftsmäll, som jag sa, och upp ska jag vid halv 10. Spelar ingen roll när jag somnar.

Satan vilket statement. Jag berundrar nästan mig själv. Inte nästan, 100 %.

Jag måste dessutom välja en historisk händelse som jag skulle kunna göra en rapport om.

Och jag har absolut ingen aning om vad. Min lärare gav mig i uppgift att tänka på det i två dagar.
Nu sitter jag här dagen innan och har misslyckats med att tänka. Är botten nådd nu?

Jag vet inte vad det är med sena nätter i den här staden. Fönstret som tar in ljuset från ensliga mörka storgatan. Inatt har jag kommit fram till att jag faktiskt är annorlunda. Med det uttalandet är jag medveten om att jag kan få respons med sarkastisk underton. Men det finns ironi i det också, för det är en av tankarna jag haft med, inatt.

Den tanken som har slagit mig är att vi alltid ska vara på jakt. Det är det som förväntas av mig tror jag. Att vara allt det där andra är. Enligt normerna som finns. Det ska inte finnas tid till att trivas att vara i ensamhet. Tvåsamhet. Det är så det ska vara. Du är singel medan du letar, du är ensam medan du hittar någon att dela tystnaden med.

Men när tystnaden faktiskt är tillräcklig för en? När tystnaden är tillräcklig för mig?

Är det då synd om mig? Är det då frågan kommer upp om jag ska "hitta" någon?

Jag kommer inte vara ensam hela livet, det vet jag. Men jag kommer vara ensam ett tag framöver, det är vad jag vet. Det kan också vara så att jag inte hittar någon, det kan vara så att någon annan hittar mig.

Det finns en man som har format mig till en väldigt stor del. Han utger sig för att vara något han inte är, hela tiden. Jag tror det kan vara en drömbild som han vill uppnå. Han letar inte, han låter situationer hända framför näsan på honom. Bullshit. Han letar, mer än någon annan.

Ibland vill jag skrika åt honom. Ibland vill jag att han ska kunna ha möjligheten att känna den förtvivlan jag ibland känner. Den förtvivlan han ofta är orsaken till, genom att försumma min vilja. Jag faller handlöst för hans.

Det är denna man som har en tendens till att fucka up min vilja. Min vilja till någonting alls. Därför är det väldigt lätt att generalisera och placera alla män som kommer i min väg i ett fack. Men just nu känns det väldigt rätt. Eftersom det faktiskt inte finns någon intressant, med mina mått. Detta kan vara en anledning till varför jag inte letar.

Det kan också vara så att jag blivit sårad alldeles för många gånger för att kunna ta in någon på det viset. Jag vet inte.

Det jag vet är att jag inte vill ha förväntningarna på mig att göra som alla andra. Låt mig gå min väg, låt mig skapa de normer jag vill ha.

Dvalan är just nu min vän, i denna bittra vinter som är nalkande.

Låt oss istället lyssna på vinden som viner tillsammans med snöflingorna som faller som dun.

Låt oss bara vara de vi är. Utan några förväntningar, alls.

Jag vet inte vad det är med sena nätter i den här staden. Fönstret som tar in ljuset från ensliga mörka storgatan. Inatt har jag kommit fram till att jag faktiskt är annorlunda. Med det uttalandet är jag medveten om att jag kan få respons med sarkastisk underton. Men det finns ironi i det också, för det är en av tankarna jag haft med, inatt.

Den tanken som har slagit mig är att vi alltid ska vara på jakt. Det är det som förväntas av mig tror jag. Att vara allt det där andra är. Enligt normerna som finns. Det ska inte finnas tid till att trivas att vara i ensamhet.

Tvåsamhet. Det är så det ska vara. Du är singel medan du letar, du är ensam medan du hittar någon att dela tystnaden med. Men när tystnaden faktiskt är tillräcklig för en? När tystnaden är tillräcklig för mig?

Är det då synd om mig? Är det då frågan kommer upp om jag ska "hitta" någon?

Jag kommer inte vara ensam hela livet, det vet jag. Men jag kommer vara ensam ett tag framöver, det är vad jag vet. Det kan också vara så att jag inte hittar någon, det kan vara så att någon annan hittar mig.

Det finns en man som har format mig till en väldigt stor del. Han utger sig för att vara något han inte är, hela tiden. Jag tror det kan vara en drömbild som han vill uppnå. Han letar inte, han låter situationer hända framför näsan på honom.
Bullshit. Han letar, mer än någon annan.

Ibland vill jag skrika åt honom. Ibland vill jag att han ska kunna ha möjligheten att känna den förtvivlan jag ibland känner. Den förtvivlan han ofta är orsaken till, genom att försumma min vilja.
Jag faller handlöst för hans.

Det är denna man som har en tendens till att fucka up min vilja. Min vilja till någonting alls. Därför är det väldigt lätt att generalisera och placera alla män som kommer i min väg i ett fack. Men just nu känns det väldigt rätt. Eftersom det faktiskt inte finns någon intressant, med mina mått. Detta kan vara en anledning till varför jag inte letar. Det kan också vara så att jag blivit sårad alldeles för många gånger för att kunna ta in någon på det viset. Jag vet inte.

Det jag vet är att jag inte vill ha förväntningarna på mig att göra som alla andra. Låt mig gå min väg, låt mig skapa de normer jag vill ha.

Dvalan är just nu min vän, i denna bittra vinter som är nalkande.

Låt oss istället lyssna på vinden som viner tillsammans med regnet som snart ska förvandlas till snö.

Låt oss bara vara de vi är. Utan några förväntningar.