tjatja bloggeeeeen!
Den här bloggen var ju lika död som Bin Ladin, Hussein och Khadaffi.
Kanske inte den bästa liknelsen, men ni fattar grejen.
Jag är trött. Det är väl den där ungefärliga nya informationen jag kan ge ut. Nätterna tillbringas alltför ofta i ett vaket tillstånd, och dagarna tenderas att spenderas tvärtemot. Åtminstone förmiddagen. Och ibland en bit in på eftermiddagen, beroende på när jag somnade. Den generella tiden brukar vara mellan 4-7. Inte det bästa. Installation av alla prgram jag behöver till mina foton är för den delen också väldigt utmattande har jag märkt. Men nu tror jag att jag är klar, strax. Fantastiskt kul. Jaja, jag bjuder på några fina ajjfåån-foton ifrån gårdagens äventyr i kalmar. HEPÅRRE!
The Starfighter
Ikväll ger jag min kropp en käftsmäll, jag ska vända dygnet.
Det blir inget tungt huvud som attackerar kudden lagom till vår lilla stad börjar vakna, eller ja, cementarn som för ett jävla liv.
Jag ska alldeles strax fridfullt tvätta ansiktet, borsta tänderna byta om till mitt fula rosarandiga nattlinne med Mimmi på. Sedan ska jag lägga mig under täcket och tvinga mig till sömns. Om jag nu inte somnar inom de närmsta timmarna så spelar det inte så stor roll. För min kropp ska få en käftsmäll, som jag sa, och upp ska jag vid halv 10. Spelar ingen roll när jag somnar.
Satan vilket statement. Jag berundrar nästan mig själv. Inte nästan, 100 %.
Jag måste dessutom välja en historisk händelse som jag skulle kunna göra en rapport om.
Jag måste dessutom välja en historisk händelse som jag skulle kunna göra en rapport om.
Och jag har absolut ingen aning om vad. Min lärare gav mig i uppgift att tänka på det i två dagar.
Nu sitter jag här dagen innan och har misslyckats med att tänka. Är botten nådd nu?
Nu sitter jag här dagen innan och har misslyckats med att tänka. Är botten nådd nu?
And I remember the sound Of your November downtown
Jag vet inte vad det är med sena nätter i den här staden. Fönstret som tar in ljuset från ensliga mörka storgatan. Inatt har jag kommit fram till att jag faktiskt är annorlunda. Med det uttalandet är jag medveten om att jag kan få respons med sarkastisk underton. Men det finns ironi i det också, för det är en av tankarna jag haft med, inatt.Den tanken som har slagit mig är att vi alltid ska vara på jakt. Det är det som förväntas av mig tror jag. Att vara allt det där andra är. Enligt normerna som finns. Det ska inte finnas tid till att trivas att vara i ensamhet. Tvåsamhet. Det är så det ska vara. Du är singel medan du letar, du är ensam medan du hittar någon att dela tystnaden med.
Men när tystnaden faktiskt är tillräcklig för en? När tystnaden är tillräcklig för mig?
Är det då synd om mig? Är det då frågan kommer upp om jag ska "hitta" någon?
Jag kommer inte vara ensam hela livet, det vet jag. Men jag kommer vara ensam ett tag framöver, det är vad jag vet. Det kan också vara så att jag inte hittar någon, det kan vara så att någon annan hittar mig.
Det finns en man som har format mig till en väldigt stor del. Han utger sig för att vara något han inte är, hela tiden. Jag tror det kan vara en drömbild som han vill uppnå. Han letar inte, han låter situationer hända framför näsan på honom. Bullshit. Han letar, mer än någon annan.
Ibland vill jag skrika åt honom. Ibland vill jag att han ska kunna ha möjligheten att känna den förtvivlan jag ibland känner. Den förtvivlan han ofta är orsaken till, genom att försumma min vilja. Jag faller handlöst för hans.
Det är denna man som har en tendens till att fucka up min vilja. Min vilja till någonting alls. Därför är det väldigt lätt att generalisera och placera alla män som kommer i min väg i ett fack. Men just nu känns det väldigt rätt. Eftersom det faktiskt inte finns någon intressant, med mina mått. Detta kan vara en anledning till varför jag inte letar.
Det kan också vara så att jag blivit sårad alldeles för många gånger för att kunna ta in någon på det viset. Jag vet inte.
Det jag vet är att jag inte vill ha förväntningarna på mig att göra som alla andra. Låt mig gå min väg, låt mig skapa de normer jag vill ha.
Dvalan är just nu min vän, i denna bittra vinter som är nalkande.
Låt oss istället lyssna på vinden som viner tillsammans med snöflingorna som faller som dun.
Låt oss bara vara de vi är. Utan några förväntningar, alls.
Jag vet inte vad det är med sena nätter i den här staden. Fönstret som tar in ljuset från ensliga mörka storgatan. Inatt har jag kommit fram till att jag faktiskt är annorlunda. Med det uttalandet är jag medveten om att jag kan få respons med sarkastisk underton. Men det finns ironi i det också, för det är en av tankarna jag haft med, inatt.
Den tanken som har slagit mig är att vi alltid ska vara på jakt. Det är det som förväntas av mig tror jag. Att vara allt det där andra är. Enligt normerna som finns. Det ska inte finnas tid till att trivas att vara i ensamhet.
Tvåsamhet. Det är så det ska vara. Du är singel medan du letar, du är ensam medan du hittar någon att dela tystnaden med. Men när tystnaden faktiskt är tillräcklig för en? När tystnaden är tillräcklig för mig?
Är det då synd om mig? Är det då frågan kommer upp om jag ska "hitta" någon?
Jag kommer inte vara ensam hela livet, det vet jag. Men jag kommer vara ensam ett tag framöver, det är vad jag vet. Det kan också vara så att jag inte hittar någon, det kan vara så att någon annan hittar mig.
Det finns en man som har format mig till en väldigt stor del. Han utger sig för att vara något han inte är, hela tiden. Jag tror det kan vara en drömbild som han vill uppnå. Han letar inte, han låter situationer hända framför näsan på honom.
Bullshit. Han letar, mer än någon annan.
Ibland vill jag skrika åt honom. Ibland vill jag att han ska kunna ha möjligheten att känna den förtvivlan jag ibland känner. Den förtvivlan han ofta är orsaken till, genom att försumma min vilja.
Jag faller handlöst för hans.
Jag faller handlöst för hans.
Det är denna man som har en tendens till att fucka up min vilja. Min vilja till någonting alls. Därför är det väldigt lätt att generalisera och placera alla män som kommer i min väg i ett fack. Men just nu känns det väldigt rätt. Eftersom det faktiskt inte finns någon intressant, med mina mått. Detta kan vara en anledning till varför jag inte letar. Det kan också vara så att jag blivit sårad alldeles för många gånger för att kunna ta in någon på det viset. Jag vet inte.
Det jag vet är att jag inte vill ha förväntningarna på mig att göra som alla andra. Låt mig gå min väg, låt mig skapa de normer jag vill ha.
Dvalan är just nu min vän, i denna bittra vinter som är nalkande.
Låt oss istället lyssna på vinden som viner tillsammans med regnet som snart ska förvandlas till snö.
Låt oss bara vara de vi är. Utan några förväntningar.
Glömska
Jag dansar runt på slitna trägolv till Den Svenska Björnstammen och glömmer bort livet.
Men fönster utan gardiner gör att de gråa dagarna framträder lite mer. Slukar mig, med hull och hår.
Jag förstår varför människor flyr, från det här, från det där. Från Allt. Osynliga labyrinter.
Väggar som vi inte ser för att livet står i vägen, och vi undrar varför det tar emot.
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer.
Längtar efter något som kan rädda mig.
Men fönster utan gardiner gör att de gråa dagarna framträder lite mer. Slukar mig, med hull och hår.
Jag förstår varför människor flyr, från det här, från det där. Från Allt. Osynliga labyrinter.
Väggar som vi inte ser för att livet står i vägen, och vi undrar varför det tar emot.
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer.
Längtar efter något som kan rädda mig.
for what it's worth
Jag tror att en del av min ungdom kommer att falla i glömska.
Just nu susar vinden igenom lägenheten av ålderdom, mina tjugoettår som aldrig kommer stanna här.
Det finns en tant i huvudet som pratar med mig om hur allt kommer att bli.
Och hon säger att det inte kommer finnas två av oss som påminner om historierna vi en gång har berättat.
De ord som en gång har blivit sagda kommer inte spelas på våra läppar. De kommer tyna bort, likaså våra ansikten i minnet. Vi minns med glädje tills verkligheten kommer ikapp oss. Verkligheten som påminner oss om stolthet och ork. Två av de saker vi har och inte har. Det är du och jag. Stolthet och Ork.
Det finns en tant i huvudet som pratar med mig om hur allt kommer att bli.
Och hon säger att det inte kommer finnas två av oss som påminner om historierna vi en gång har berättat.
De ord som en gång har blivit sagda kommer inte spelas på våra läppar. De kommer tyna bort, likaså våra ansikten i minnet. Vi minns med glädje tills verkligheten kommer ikapp oss. Verkligheten som påminner oss om stolthet och ork. Två av de saker vi har och inte har. Det är du och jag. Stolthet och Ork.
Mina historier är om en svunnen tid då jag var på samma plats livet, men inte samma plats i huvudet.
Vi borde hamnat i skärselden du och jag. Sista kapitlet är inte ännu skrivet, det kan hända ändå. Att vi brinner i slutet, tillsammans. Och försöker minnas allt det där som gjorde varandra glada. Oss.
Men om jag ska vara ärlig - det är en utmaning att minnas detaljerna. Det där som var bra.
Och det är väl bra. Bittert. Men tiden gör sina skavanker på mina skrivna sidor. Djävulen gör sin röst hörd.
Ibland tror jag att djävulen är i maskopi med tiden. Eller kanske rentav är tiden djävulens påfund?
Allt det här är bisarrt.
Jag tror inte på gud, och mitt huvud har hamnat på spinn.
Klockan är 02.22 och jag önskar att jag var sjutton år igen.
Vi borde hamnat i skärselden du och jag. Sista kapitlet är inte ännu skrivet, det kan hända ändå. Att vi brinner i slutet, tillsammans. Och försöker minnas allt det där som gjorde varandra glada. Oss.
Men om jag ska vara ärlig - det är en utmaning att minnas detaljerna. Det där som var bra.
Och det är väl bra. Bittert. Men tiden gör sina skavanker på mina skrivna sidor. Djävulen gör sin röst hörd.
Ibland tror jag att djävulen är i maskopi med tiden. Eller kanske rentav är tiden djävulens påfund?
Allt det här är bisarrt.
Jag tror inte på gud, och mitt huvud har hamnat på spinn.
Klockan är 02.22 och jag önskar att jag var sjutton år igen.
Vi har bara varandra
Idag är jag gladare än gladast. Nästan. Usch vad äckligt optimistiskt det där lät. "Gladare än gladast".
Jag kanske ska lyssna på Di Leva och måla regnbågar på väggarna, och vara lycklig. Ett med mig själv!
I alla fall, så jag ett uns av tillfreds då;
1. Jag har beställt Lejonkungen som äntligen kommer ut på dvd i oktober.
2. Ska handla en massa stuff till morgondagens bravader.
3. Jag ska på bio med herr norrlänning ikväll.
Detta gör faktiskt min fredag till en optimistisk fredag.
Så snart bränner jag nog fan av 'Vi har bara varandra'.
Trevlig jävla helg!
Jag kanske ska lyssna på Di Leva och måla regnbågar på väggarna, och vara lycklig. Ett med mig själv!
I alla fall, så jag ett uns av tillfreds då;
1. Jag har beställt Lejonkungen som äntligen kommer ut på dvd i oktober.
2. Ska handla en massa stuff till morgondagens bravader.
3. Jag ska på bio med herr norrlänning ikväll.
Detta gör faktiskt min fredag till en optimistisk fredag.
Så snart bränner jag nog fan av 'Vi har bara varandra'.
Trevlig jävla helg!
I'm okay with being unimpressive. I sleep better.
Jag är i en såndär period där jag drömmer mardrömmar igen.
Konstant, varje natt. Jag väntar på den dagen då allt slutar. För det brukar nämligen det, utan anledning slutar mardrömmandet. Den som väntar på något gott så att säga. Kanske. Eller jo, sa det ju nu. Anyhow är det sjukt störande. Anledningen till att jag tycker det är att jag inte kan kontrollera mig själv, bestämma hur jag ska drömma. För jag vet att vad man gör och hur man mår när man är vaken utspelar sig när man sover, i de drömmar man faktiskt kan komma ihåg. Då funkar det inte att trycka undan, förneka och allt det där.
Det stör mig.
Det som är värre än mardrömmar är drömmar som känns verkliga. Känslan av den sjukaste besvikelsen när man vaknar är värre än alla kallsvettningar. Visserligen varar det här för mig kanske bara en stund, oftast, efter jag vaknat. Jag har haft det en del på sistone också, i kombination med mardrömmar. Whoopie-fucking-doo.
Det kan vara så att jag mår sämre än vanligt. Det kan vara så.
Men det spelar ingen roll, för jag förnekar det ändå. Det är lite av en dum grej att göra. För när det väl kommer till kritan kan jag inte förklara varför jag känner som jag känner eller varför. Ibland vet jag, men är för rädd för att erkänna det för mig själv. Således är det också jävligt svårt att erkänna det för någon annan. Vilket jag borde göra med nästan allt som pågår i mitt huvud så jag faktiskt kan sätta finger på känslor och sånt där gay. Nej inte gay kanske, men det var det bästa ordet jag kunde komma på. Just nu.
Ja det här blev ju väldigt mycket ordbajsande om ingenting.
Jag tror jag påverkas av att klockan är... sent. Garden State rullar på teven.
Tankarna sätts lätt igång. Ska nog ta och släcka dess nu, for now.
Godnatt!
Konstant, varje natt. Jag väntar på den dagen då allt slutar. För det brukar nämligen det, utan anledning slutar mardrömmandet. Den som väntar på något gott så att säga. Kanske. Eller jo, sa det ju nu. Anyhow är det sjukt störande. Anledningen till att jag tycker det är att jag inte kan kontrollera mig själv, bestämma hur jag ska drömma. För jag vet att vad man gör och hur man mår när man är vaken utspelar sig när man sover, i de drömmar man faktiskt kan komma ihåg. Då funkar det inte att trycka undan, förneka och allt det där.
Det stör mig.
Det som är värre än mardrömmar är drömmar som känns verkliga. Känslan av den sjukaste besvikelsen när man vaknar är värre än alla kallsvettningar. Visserligen varar det här för mig kanske bara en stund, oftast, efter jag vaknat. Jag har haft det en del på sistone också, i kombination med mardrömmar. Whoopie-fucking-doo.
Det kan vara så att jag mår sämre än vanligt. Det kan vara så.
Men det spelar ingen roll, för jag förnekar det ändå. Det är lite av en dum grej att göra. För när det väl kommer till kritan kan jag inte förklara varför jag känner som jag känner eller varför. Ibland vet jag, men är för rädd för att erkänna det för mig själv. Således är det också jävligt svårt att erkänna det för någon annan. Vilket jag borde göra med nästan allt som pågår i mitt huvud så jag faktiskt kan sätta finger på känslor och sånt där gay. Nej inte gay kanske, men det var det bästa ordet jag kunde komma på. Just nu.
Ja det här blev ju väldigt mycket ordbajsande om ingenting.
Jag tror jag påverkas av att klockan är... sent. Garden State rullar på teven.
Tankarna sätts lätt igång. Ska nog ta och släcka dess nu, for now.
Godnatt!
Pollenchock
Man kanske skulle skriva något.
Fast nej, kanske inte.
Jag kollar på en bild av tove jansson, inte mumin, utan tjejjen, vad heter hon?
Äh jag vet inte. Hon iallafall, och snorkfröken. Tror jag. Det är svårt att se när det är en svartvit bild.
Ja, jag kommer bara ihåg färg. Det gör mig till rasist va?
Och ja, jag är trött.
Jag ska strax åka hem för dagen. Till ett nybro som har börjat smaka på hösten.
Jag älskar det. Jag älskar det av hela mitt hjärta. Jag får en känsla av att jag är djupare på hösten.
Fattar mer vad allt handlar om, ser det lösta pusslet. Vart trådarna går.
Men jag vet att jag lurar mig själv. Eller så är det dom vackra färgerna, kalla vindarna eller den klarblåa himmeln som förvirrar mig. Jag vet inte. Men jag gillar det varje gång. Älskar det.
Nu ska jag springa iväg till bussen, ringa mattias. Och vara hela jävla underbar.
Trevlig helg!
CIAO.
Fast nej, kanske inte.
Jag kollar på en bild av tove jansson, inte mumin, utan tjejjen, vad heter hon?
Äh jag vet inte. Hon iallafall, och snorkfröken. Tror jag. Det är svårt att se när det är en svartvit bild.
Ja, jag kommer bara ihåg färg. Det gör mig till rasist va?
Och ja, jag är trött.
Jag ska strax åka hem för dagen. Till ett nybro som har börjat smaka på hösten.
Jag älskar det. Jag älskar det av hela mitt hjärta. Jag får en känsla av att jag är djupare på hösten.
Fattar mer vad allt handlar om, ser det lösta pusslet. Vart trådarna går.
Men jag vet att jag lurar mig själv. Eller så är det dom vackra färgerna, kalla vindarna eller den klarblåa himmeln som förvirrar mig. Jag vet inte. Men jag gillar det varje gång. Älskar det.
Nu ska jag springa iväg till bussen, ringa mattias. Och vara hela jävla underbar.
Trevlig helg!
CIAO.
Mareld.
Nej hon har inte rätt.
nejnejnej.
Och ja, jag läste. Men allt det där är fel.
Jag är väldigt trött på alla spekulationer som av någon konstig anledning blir fakta.
Fakta, som innebär vad jag känner.
Så nej, inget komplex.
nejnejnej.
Och ja, jag läste. Men allt det där är fel.
Jag är väldigt trött på alla spekulationer som av någon konstig anledning blir fakta.
Fakta, som innebär vad jag känner.
Så nej, inget komplex.
Bazinga!
Och idag är lugnet före stormen. En bra storm. En omtyckt storm. Jag riktigt känner i mig själv hur det pirrar.
Ganska löjlig sak att känna inför ett besök i stora staden. Men det är i just stockholm jag har en bit av mig själv.
Och med tanke på att jag har kännt mig ganska vilsen ett bra tag nu så är det rätt okej att jag letar upp dom där bitarna hos mig själv. Som är jag.
Jag ser det framför mig nu.
Södermalm och jag.
Södermalm och jag.
Ganska löjlig sak att känna inför ett besök i stora staden. Men det är i just stockholm jag har en bit av mig själv.
Och med tanke på att jag har kännt mig ganska vilsen ett bra tag nu så är det rätt okej att jag letar upp dom där bitarna hos mig själv. Som är jag.
Jag ser det framför mig nu.
Södermalm och jag.
Södermalm och jag.
Neverending Story
Jag försökte skriva något bra förut. Det har inte ringt någonting här på Telia idag. Självklart har det ringt, men i förhållande till hur det ”brukar” vara så har det inte det. Jag har haft tid till yatzy, alldeles för mycket yatzy. Jag är besatt av det jävla spelet. Och att skriva. Ja, jag hade tid men inget bra ville komma ut från mina fingerspetsar. Jag brukar vara expert på det där, oftast, att vricka mina ord i konstiga och djupa fraser utan större mening för andra som läser det, men ganska stor mening för mig. Det var värre när jag var yngre, då var det nästan skrikande protester och förklaringar gällande kärlek och livet i närmare poetisk form än fakta. Man vill väl kanske inte skriva det i faktaform. Man vill vara svår. Jag vill vara svår, antar jag. Vet inte riktigt vad jag har mig själv ännu. Trodde faktiskt ärligt talat när jag satt och skrev dom där protesterna att jag till slut skulle hitta mig själv. Men det känns fortfarande som jag är 17 år och att jag letar. Jag letar febrilt efter något tryggt. Något som jag vet att jag vill. Eller som jag är. Vad är jag? Djupa funderingar tjugo minuter kvar på jobbet.
Can you hear me?
Vi pratade rädslor. Mina har växt fram och dina har växt bort. Inte helt och hållet självklart, men jämförelsevis. Jag undrar varför det har blivit så. Jag undrar framförallt vad jag hade sagt till mig själv om jag hade haft chansen att träffa den tioåriga versionen av mig själv. Skrattat. Pekat? Jag vet inte.
Just nu förbannar jag kopparna över micron som det var deras fel att kaffe aldrig runnit i dem. Öländskt kaffe kanske, men inget som har skett i denna lägenheten. Den ensamma sjömannens födelsedag och tomma funderingar om storslagna planer som inte ens gäller mig. Svidande ögon och blinkande brandlarm.
Och med detta säger jag godnatt.
Just nu förbannar jag kopparna över micron som det var deras fel att kaffe aldrig runnit i dem. Öländskt kaffe kanske, men inget som har skett i denna lägenheten. Den ensamma sjömannens födelsedag och tomma funderingar om storslagna planer som inte ens gäller mig. Svidande ögon och blinkande brandlarm.
Och med detta säger jag godnatt.
English Summer Rain
Jordgubbspeeling, mango bodybutter och jordgubbste.
Åh jag vill verkligen ha sommar nu så att jag kan gömma mig i vallmofält på öland igen.
Varma sommarkvällar med vin och hederligt gammalt tjejsnack.
Helvete vad skönt det kommer bli.
Åh jag vill verkligen ha sommar nu så att jag kan gömma mig i vallmofält på öland igen.
Varma sommarkvällar med vin och hederligt gammalt tjejsnack.
Helvete vad skönt det kommer bli.
Kärlekens tunga
Ja, jag lever.
Jag lyssnar på kärlekens tunga och svajjar runt på ostadiga ben.
Tankarna är försvunna i vårvindarna och huvudet är nere i marken.
Det är snart april och jag viskar tyst: ta mig härifrån.
Jag lyssnar på kärlekens tunga och svajjar runt på ostadiga ben.
Tankarna är försvunna i vårvindarna och huvudet är nere i marken.
Det är snart april och jag viskar tyst: ta mig härifrån.
jag får liksom ingen ordning
Jaha, nähä.
Jag är trött på att skriva om det här känner jag, det är så förbannat... sagt.
Ja det är sagt, och sagt på nytt. Och åter igen.
Blivit sagt och utskrikt. Viskat.
Men nu kan jag inte det riktigt längre, för jag kan inte sätta fingret vad det är som stör.
Det där som stör mitt humör.
Jag önskar att jag skulle kunna kalla klumpen för tvivel som Lasse gör, men det kan jag inte.
Jag är trött på att skriva om det här känner jag, det är så förbannat... sagt.
Ja det är sagt, och sagt på nytt. Och åter igen.
Blivit sagt och utskrikt. Viskat.
Men nu kan jag inte det riktigt längre, för jag kan inte sätta fingret vad det är som stör.
Det där som stör mitt humör.
Jag önskar att jag skulle kunna kalla klumpen för tvivel som Lasse gör, men det kan jag inte.
Det gör ont att veta
Men lika ont att undra
Äh jag vet inte.
Klockan är snart 3.
Och jag vet inte någonting längre.
