emma wennerström

Jag irriterar mig på att vi inte är konsekventa gällande att leva utanför normen. Jag säger 'vi' för jag inkluderar också mig själv. Det är nog det jag avskyr mest.
Att jag är precis likadan som alla andra.
Vilket är ironiskt i sig.

 

Varje dag strävar vi efter att vara unika. Att leva utanför normen som är uppsatt i samhället, eller bara i den kretsen som vi befinner oss oftast i. Vi ska vara lite roligare.
Inte vanligt rolig, utan alltid lite extravagant. Om vi skulle beskriva en person som rolig, skulle du vara den som är så "stört jävla rolig, på ett annorlunda vis!!1".
Och det går inte att beskriva dig själv som det här, det skulle vara narcissistiskt, så då har vi alltid en vän som delar detta med andra i omgivningen. Och det är klart att ni är jävligt roliga tillsammans, ni tycker om varandra.
Så fort kärlek är inblandat så blir uppfattningen subjektiv. En utomstående upplever väl lite samma sak som när man hör ett skämt i efterhand som kanske inte är så roligt som tillfället då det berättades första gången.

 

Rädslan vi har för att inte vara 'en i mängden' är nog större än vad vi tänker på. Jag reflekterar dock över sådana här saker ganska ofta (vilket gör mig djup och förstående, och jag står utanför normen, såklart!). Jag fick en uppenbarelse häromdagen, tänker inte säga exakt situation, men det fick mig att tänka på en grej.
Att vara lite roligare, snyggare, smartare, galnare, spontan, ordningsam, you name it.
De är de positiva aspekterna. Om vi lyckas få igenom dessa till vår omgivning, mår vi bara bättre av detta.
Eller rättare sagt vårt ego mår väldigt bra.

Men om det visar sig att vi kanske har dyslexi? Aspergers? ADHD?  Då är det inte lika roligt.
Det är då kampen om normalitet uppenbarar sig. Ingen skall veta. Eller låter man de närmsta veta, eller kanske hela världen. Men rädslan finns fortfarande kvar. 'Vad ska de säga om mig?'.

Jag har sett det här varje dag. I mig själv främst.
Om jag får frågan om hur jag mår, svarar jag nästan alltid att det är bra. Spetsar kanske till med att jag är trött.
Fast jag är alltid trött. Så det blir inte så spännande i längden. Efter att ha tänkt på det här, varför jag inte säger mer när det faktiskt inte är bra, kom jag fram till att det har nog med normen att göra. Självklart är jag livrädd för att öppna upp mig vilket många av mina nära vet, men det är också för att framstå som "normal".

Vilket är ren idoti.

Alla, precis alla, mår dåligt. Men alla vi som gör det, just nu kanske, vill framstå som att vi mår bra. Då har vi heller inget att jämföra med. Det blir en väldigt skev bild av människor kan jag tycka. Åtminstone jag får dåligt samvete för att jag mår dåligt när jag ser på alla andra som lever sina 'fantastiska liv'.

 

Jag skulle vilja förändra det här. Men jag tror inte att det kommer gå så bra.
För det första skulle jag behöva börja med mig själv, vilket skulle innebära att jag står där själv.
Och för det andra så tror jag i grund och botten att det inte är särskilt många har viljan att ändra sg.