emma wennerström

Jag insåg precis efter mitt senaste inlägg att det var en speciell dag den 28:e.
åtminstone mer speciell än alla andra dagar.
Tor och jag hade faktiskt 4 månader! Jag tror att han blev lite sur för att jag glömt bort det, men det är ju inte direkt så att han gör en big deal av det. Och varför skulle 4 månader vara det?
Det är mindre än ett halvår, mer än ett kvarttal och ungefär lika långt som sommaren. Från Förommar till sensommar. Man kan ju säga att vi har överlevt sommarflörts-stadiet. Och det är ju alltid något.
Är det nu det börjar på riktigt måhända?
Det är sånt som märks. Hoppas jag.

Förövrigt så verkar det inte som att det blir min höst i år.
Jag älskar hösten, jag blir inte deprimerad av den, åtminstone inte nu.
Nu är allt vackert. Jag skulle kunna gå och lalla omkring hur länge som helst, eftersom att allt man lägger ögonen på känns harmoniskt och bra.
Idag känns det bättre än igår, och i förrgår. Jag fick ett besked som gör att jag inte behöver oroa mig längre. dock satte det igång en tankeprocess.
Det känns som den här hösten kommer dra ner mig.