emma wennerström

Det är genomträngande, det där ljudet som uppstår när regndropparna landar på fönsterbrädet. De där små vattenmassorna brukade ge mig en hel del att tänka på. Inget speciellt egentligen, mer innebörden av regn. Eller rättare sagt innebörden av regn för mig. Det spelar väl ingen roll egentligfen, vad det betyder för mig. Världen går runt, och solen skiner vidare. Men det var det jag tänkte på, analyserade mina känslor i hopp om att hitta något som hade förändrats. Någon liten detalj. Idag undviker jag det. Självklart är det uppenbart för mig att det regnar, det förnekar jag inte. Jag förnekar däremot mina känslor mot regn, jag vågar inte känna det man ska enligt normen; att älska eller att inte älska regn. Jag är mitt emellan. Imorse regnade det, som väldigt många dagar den här månaden, jag fann ändå något slags lugn när jag promerade ner mot stationen. Jag satte mig i en av de där inglasade burarna där man väntar på bussen, och satte igång Mareld med Lars Winnerbäck. Det kändes verkligen ner i roten av själen att det var en sådan dag idag. Jag trodde jag skulle känna på de där känslorna igen. Men en man med en feminin portfölj kunde inte stå still i väntan på tåget, restless legs eller bara en släng av adhd. Det jag fokuserade på var irritation över hela hans existens. När jag sedan satte mig på tåget kunde jag inte hjälpa att jag kände mig lite besviken. Besviken över att inte nå klimax i den förväntade situationen, som jag ändå bara hade skapat i mitt huvud. Nu när det har gått några timmar, kan jag förstå hur små små detaljer i min vardag kan få ur mig ur balans.
Just den detaljen fick mig att tycka att det här är en skitdag. För det är det också. En grå jävla skitdag.