emma wennerström

Alla ögonblick vi jagar, 
för att vara nånting mer än bra att ha
Stjärnor glittrar vackert och det vimlar
av passioner kan det tyckas
Men inga stjärnor, inga himlar
över dom som inte lyckas

Jag insåg något idag, eller imorse för att vara exakt. Optimism är något riktigt farligt.
Bussresor gör mig alltid full med insikter och tankar som inte kommer fram annars. Men som sagt optimism, farligt. När vi är optimistiska krossas våra drömmar och förhoppningar lite mer. Lite hårdare. Resultatet av hur vi mår, blir lite värre. Eller ganska mycket värre, beroende på vad man då jämför med.

Jag är nog cynisk.
Om man jämför med… då.

Då i som 3 tillfällen då allt har krossats. Eller nej, inte jag, men min självkänsla, i vilket fall.
Januari 2008. Maj 2008. Oktober 2009.
Ni män, ni gör det aldrig lätt. Ska gudarna veta.
När jag ser tillbaka känns det som jag aldrig i helvete kommer att låta mig bli så dum och naiv.

Jag vet att jag kommer att göra det igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Just nu känns det dock bättre att sitta på mina höga hästar och leka fröken svår och säga:

Aldrig Aldrig Aldrig igen ska jag låta mig förloras. Aldrig mer ska jag låta en man lämnas kvar i hjärter-dams-sista-sång-träsket.

Men jag vet att det är alltid när jag säger aldrig. Och jag vet att de flesta männen fastnar i taggiga snårbuskar i hjärter-dams-sista-sång-träsket. Och jag vet att när jag säger att optimism är farligt är jag också mycket medveten om att det behövs så väl för att leva.

Men man måste dö för att kunna leva.
Åtminstone lite.

Nu, slutar jag, strax. Bara så ni vet så tänkte jag inleda med det.
Javisst, jag är busig och skriver blogg på jobbet. Kände att jag ville det, och jag är så självständig och fritänkande så jag valde att göra det. POWER TO ME!
Sitter och är lite hyffsat glad just nu faktiskt. Är inte så länge till jag ska åka till Frankrike med Miafia (som inte svarar när man ringer när jag vill berätta hur snygga mina nya skor är, BTW!). Får mitt schema över den 18-19e på tisdag, så då jävlar ska det bokas tåg till lund.

Om jag har tur får jag en hyffsad tid på torsdagen den 18e så att jag kan komma liiiiite tidigare till lund och träffa Tudor liiiiiiitegranna. Var längesen jag träffade den långa, blonda, blåögda saken till 08jävel. Senast var han full på en cykel som nätt och jämt vinglade sig fram till klostergården där Miafia bor. Ska nog tilläggas att det ösregnade och att vi nästan gick vilse. Senare inne i hans lillalillalilla studentrum på Malmö Nation hade han Lassequiz med mig, inget utmanande alltså. Det här var våren -09. Alltså; för längesen. Så vore som sagt väldigt kul om man får träffa honom också, som grädde på moset så att säga (jag förstår verkligen inte det ordspråket, så borde nog egentligen använt pricken över i varianten, men inser nu att jag egentligen inte förstår den heller).

WAH, nu ska jag nog terrorisera någon valfri i min kontaktbok.
Förmodligen Mia. Hon ska då fan få höra om mina awesome skor!

Ogillar ganska starkt att det är måndag. Dock var jag ovanligt pigg imorse.
Med ovanligt pigg menar jag att minuterna mellan alarmet ringde var långa, så är det a l d r i g en normal morgon för mig. Kanske betyder att jag var utvilad igår? Och jag har vittnen om att jag var det, också.
Spenderade min helg i torpet. Definationen av att göra ingenting är nu Becca och jag. Tacos värvandes med facebooknördande, film, psykbryt, kyckling och med andra ord. Och för att vara lite fyndig; med andra ord var helgen bra.
Och det där med utvilad, jag sov till halv 2 igår. Sjukt längesen jag gjorde det sist. Var väl i gymnasietider skulle jag tro. Fast då måste jag ändå säga att jag somnade vid 3-4tiden. Så det är nästan okej. Förutom att becca vaknade vid 10. Men det hör inte till saken egentligen, för hon är onormal.

Efter en helg utan att göra någonting, till att komma hem till att göra ingenting. Bokstavligt talat, Fräddä tyckte jag var latast i världen. Det är faktiskt inte lätt att bli försoffad! Det ska gudarna veta.

Igår insåg jag att det inte var min dag. Nej, det ska gudarna veta att det inte var. Det har nog inte någon dag varit den här veckan känner jag. Week of hell, yes sir. Oh yes sir.

Men som sagt gårdagen, den tog priset lite.
Det var ju ett äckelbombmansmiffo som härjade på malmen igår. Och ja, jag tycker om det smeknamnet, för det är han som förstörde min dag. Jag har jobbat två kvällar den här veckan. Jag kommer då hem halv 11 vanligtvis (förutom en gång då jag kom hem vid 11 för att cphissen inte fungerade. En rullstolsbunden skulle med bussen, alltså passar cphiss i dubbel bemärkelse. If you know what i mean).
Igår slutade jag halv 4 och var väldigt lycklig över det. Det var något att se fram till. Vilket jag gjorde, hela jävla dagen. Men sen kom timmen of doom.
Timmen då företagssidan ville ha hjälp med ärende som inte hade ett slut kändes det som. Timmen of doom då min kontaktperson på proffice ville prata känslor (då jag helt var uppe i varv av allt jag var tvungen att göra på min admin tid). Timmen of doom då mitt sista samtal drog ut på tiden så jag missade min buss till centralen, så jag hade hunnit med mitt tåg vid 15.54.
Men då tänkte jag, efter upplysningen från barometern att äckelbombmansmiffot hade blivit gripen och att han inte hade någon bomb, faktiskt kunde gå förbi valen och på så sätt hinna med mitt tåg. Men icke. ICKE! Då är det självklart avspärrat åt alla jävla håll så att jag får gå en omväg. Inte vilket omväg som helst, utan en omväg vid stagg och vattentornet.

Optimist som jag var tänkte jag för mig själv: Ja! Det går en buss vid 16.30, den kan jag ta! Tror ni det blev så? Nej självklart inte. Det var ju inte min dag som sagt. När jag nästan är vid stationen ser jag 131an köra förbi. Jag trodde seriöst att jag skulle bryta ihop totalt.
Mitt nya citat för all världens jävlighet är ”det är som att möta 131an efter ett bombhot”. Jag fick glatt finna mig i att jag var tvungen att åka med tåget vid fem. Dock utvecklades kvällen till något bra. Jag fick wok av Joel mot att jag bar kassarna från coop. Ganska sweet deal. Kvällen spenderades sen i övertrötthet, som vanligt som de flesta skulle säga som känner mig. Det är ju ganska underhållande, i sig, som man säger. Eller jag gör, uppenbarligen.

Och nu, nu, nu, nu är det äntligen fredag. Efter jobbet ska jag bege mig hemåt med en brun sak. Fröken Braun. Efva Braun. Även kallas Rebecca Lundberg-Ramsell. Eller kanske bara Becca? Skitsamma, vi ska ta en weekend i Markustorp. Jag ska göda henne med guacamole, som jag aldrig gjort förr. Hon ska äta det, och hon ska gilla det. Vilket jag vet att hon gör. BURN!