emma wennerström

Du sa att tisdagar är din värsta dag. Jag tror dig. Du sitter säkert nu och förbannar den här tisdagen, med all sin jävla kyla och all sin förbannade snö.
Jag gör det iallafall, förbannar den här tisdagen. För det första för att jag undrar vad jag egentligen har tagit vägen, mentalt. Och för det andra, varför jag inte vill känna något under några omständigheter.
Det är väl något slags försvar.
Något säger att det mesta kommer gå åt helvete, för saker är mer åtråvärt när man inte kan få det.
Ja sannerligen, den här tisdagen var då allt gick åt helvete, sanna mina ord.

Nu ska jag göra en liknelse.
Tänk dig att du klättrar upp för ett berg. Det är jobbigt. Väldigt jobbigt. Du tittar ner då och då, och ser att du kommer högre och högre upp från där du startade. Men helt plötsligt när du tittar ner en gång, så ser du någon annan kämpa med att ta sig upp på det där jävla berget. Du ger upp din kamp, toppen är ett minne blott och gör allt du kan för att hjälpa till. Men helt plötsligt är den där kämpande människan förbi dig, och du har hamnat på någon sidoavsats. En sidoavsats du egentligen inte vill hamna på.
Fan vad enkelt det är att förlora sig.
Och fan vad svårt det kan vara att ta reda på vad man vill.
Nu ska jag ta mig en funderare på ifall jag ska ta vägen nånstans, och pröva på något jag inte gjort.

Jag är trött, jag är bakis.
Klockan är 11, och jag sitter ENSAM i Elas vardagsrum, för dom där sakerna sover.
Det finns en halväten kebabrulle i kylen, som jag inte vet om jag orkar ta.
Jag vill nog egentligen bara sova.
MEN VI SKA PÅ JULSKYLTNING, TJOHEJ!

Är det någon mer än jag som har tänkt på att dagge daggmask säger kalle väldigt irriterande?

- KAAAAllééééééé?

Min kropp har lurats. Men nu är jag på gång igen!
Febern ligger på 37,5.
Jag tänker satsa vilt och inte ställa in min körlektion imorrn.
I'M A WILDCHILD!

Jag tycker inte om när folk luras, oftast för att jag går på saker så jävla lätt. Så vore det inte ironiskt om min kropp lurade mig till att jag håller på att friskna till? Jo det skulle det fan. Det kanske är iprenen som funkar för bra, eller så kanske det är fucking jävla karma. Men det tror jag inte, i'm the sweetest thing, right?
Jag har faktiskt varit sjuk sen i torsdags, så jag tycker att det skulle vara ganska rättvist ändå.

Anyhow, så ser jag fram emot en viss premiär på torsdag, and it's gonna be good!

Fan vad kul det är att vara sjuk. Inte.
Skulle inte förvåna mig om det var svininfluensan. Eller det kanske det skulle, vad fan vet jag.
Jag har det ju inte.... eller har jag det?
Okej, för lite näring för att min hjärna ska klara av det här.
Så nu ska jag kolla på scrubs och nysa var femte minut, håhå, så kul!

Igår kom jag hem ifrån en ganska så awesome helg. Bara så att ni som deltog i den är medvetna om den. Nöjd tjej. Somnade till Planet Earth, först med sällskap via telefon. Det var något så äckligt många ormar vid korallreven i indonesien. Becca och Emma var inte nöjda tjejer. Vi la på våra telefoner så småningom, och jag var för jävla trött och höll på att somna. Men mitt i allt började jag tänka; "det skulle vara typiskt om det kom sälar nu". Och det jag hör är "...1000tals sälar". Jag dog lite. För ni som inte vet så har jag utvecklat en slags fobi för sälar. Och fråga mig inte varför.

Idag har jag tagit mig ett besök som tog mig ett steg längre ifrån en särskild tvåsamhet och ett steg närmare en vänskap. Hoppas jag. Och så har jag kollat på mammas bilder ifrån Paris, man blev lite sugen på att åka dit. Om det nu inte vore för dom där jävla fransmännen alltså.

Imorgon åker Jocke, jag och Becca till stora staden för att se Pink. Ska bli något så otroligt jävla skönt, även om det bara är för två dagar. Man behöver ett bryt från vardagen så att man inte inleder ett psykbryt. Vilket inte vore så bra.

NU lyssnar jag på MC Hammer. För jävla fint.

Men är jag helt jävla kass på att uppdatera eller? Jag har drabbats av ett fenomen som kallas tummen mitt i handen. Eller vi kan ju kalla det så iallafall. Det är inte det att jag inte vill skriva, men så fort jag sätter mig vid datorn så tycks alla tankar på att ta tag i bloggen försvinna i tomma intet. Ungefär som strumpor i tvättmaskinen. If that makes any sense :)

So what's new? Inte mycket alls, jag ska upp vid niotiden och räfsa inne hos mormor, för hon fyller år imorgon, 80 år! Gamla tanten. Och det vore ju dumt om hennes gäster skulle halka på gången och inte ens få chansen att smaka på mina goda kardemummakakor som jag så snällt bakat. Det vore rent ut sagt för jävligt.

Så jag borde sova nu, men... det lär dröja.
Och nu ska jag minsann kolla på tv, min kära vän <3

Den sämsta Lördagen hittills.
Som en jordbävning under vattnet; det börjar med små vågor.
Små vågor som fuktar ögonen och ett efterskalv med tomhet, utan tidigare känslor kvar i medvetandet.
Små vågor, som utartar. Till slut vibrerar hela kroppen, och vill släppa fram dom större vågorna.
Men... så blir det inte. Så förlåt om jag inte är som jag ska, för jag fungerar uppenbarligen inte som jag egentligen ska göra.

Det blåser idag, ganska mycket. Nästan så att man blir lite rädd, känns som om man är tillbaka vid gudrun liksom, att den där granen på mormors trädgård kanske rycks upp med rötterna och ramlar på vårt hus. Närmare bestämt där mitt rum befinner sig.
Men den står nog kvar, förhoppningsvis.
Det blåste igårkväll också, det regnade och blåste som bara den, och jag såg det som att det var en perfekt kväll för mig att bli mördad, lyckligtvis hände inte det.
Men det kunde ha gjort! Vilket jag försökte förklara för min pojkvän, när han lämnade åt mitt öde, medan han sov nästan hela dagen och kvällen.

Jag är väl inte på mitt bästa humör idag kan jag väl säga. Är dessutom väldigt trött. Och mamma bakar inte bullar på kanelbullens dag, det är bara fel! Fast hon skyller på jästen...men... nu har hon faktiskt köpt mer jäst, så då går det inte an längre, ha!
Nu ska vi, alltså mamma och jag, kolla på one tree hill från förra söndagen för att hon inte har sett det. Snäll dotter som jag är så har jag ju spelat in det. Dock för min egen skull. Hihi.

Jag insåg precis efter mitt senaste inlägg att det var en speciell dag den 28:e.
åtminstone mer speciell än alla andra dagar.
Tor och jag hade faktiskt 4 månader! Jag tror att han blev lite sur för att jag glömt bort det, men det är ju inte direkt så att han gör en big deal av det. Och varför skulle 4 månader vara det?
Det är mindre än ett halvår, mer än ett kvarttal och ungefär lika långt som sommaren. Från Förommar till sensommar. Man kan ju säga att vi har överlevt sommarflörts-stadiet. Och det är ju alltid något.
Är det nu det börjar på riktigt måhända?
Det är sånt som märks. Hoppas jag.

Förövrigt så verkar det inte som att det blir min höst i år.
Jag älskar hösten, jag blir inte deprimerad av den, åtminstone inte nu.
Nu är allt vackert. Jag skulle kunna gå och lalla omkring hur länge som helst, eftersom att allt man lägger ögonen på känns harmoniskt och bra.
Idag känns det bättre än igår, och i förrgår. Jag fick ett besked som gör att jag inte behöver oroa mig längre. dock satte det igång en tankeprocess.
Det känns som den här hösten kommer dra ner mig.

Min datorjävel är paj. Helt jävla paj, jag hatar den!!! Och jag tror att han vet det, min dator heter nämligen Bert. Bert provocerar mig, och det gillar jag inte. För jag har en massa annat som trycker på under ytan och nu bubblar det liksom, och snart, riktigt snart kommer det en explosion för hela slanten. Vänta och se, hoho.

Nu ska jag äta raggmunkar. Nomnomnom.